Reys blogg!

Vi famlar i mörkret. Det mesta är oslipat, verkligheten ter sig ofärdig. "Kanske ligger skönheten just i det ofullständiga" säger pojken till lärarinnan. Lärarinnan berömmer pojken, han har kommit till en ordentligt genomtänkt slutsats. När saker är fulländade och klara upphör utvecklingen. Det är vägen till perfektion som utgör verkligheten. "Vilket tråkigt liv den måste ha, som har upplevt allt och har precis vad hon vill ha. Ingening att se fram emot." Något som är fulländat har slutat att utvecklas och blir snart omsprunget av det som är under utveckling, är det fortfarande fulländat då? Sluta aldrig utvecklas och fortsätt slipa på din diamant.  

Värmen sitter inte alltid i antalet grader i rummet. Det finns olika sorters värme. Den abstrakta värmen som inte kan mätas i temperatur. Längtar till det blir varmt i mitt rum igen.

"Jag ska flytta". Lärarinnan ser på pojken över glasögonen. "Precis så min vän, du utvecklas och fortsätter slipa på din diamant. Det unika i din person kommer vägleda dig genom livet. Det är inte av betydelse vart du befinner dig i världen, utan vem du är. Glöm aldrig vem du är, lev efter det och vägen leder dig vidare." "Jag är jag," svarar pojken och springer ut på rast.

Lärarinnan tänker ibland på pojken och undrar vart utvecklingen har fört honom. Hur ser hans diamant ut idag och slipar han fortfarande på den?

-Svaret är ja, i allra högsta grad. När vilsenheten pockar på uppmärksamheten dagar som idag så minns pojken, som idag är en ung man, lärarinnans ord.. " Glöm aldrig vem du är, lev efter det och vägen leder dig vidare."

"Jag är jag."

Känns som lugnet före stormen infinner sig i mitt vardagsrum ikväll. Ser möjligheter, men tankarna.. Är inte rädd, vet att allt ordnar sig.

För tillfället infinner sig en viss rädsla för att närma sig tangenterna. Vet inte på villket sätt jag ska framföra saker och ting. Är nervös själv, lite förvirrad. Nu händer det. De första stegen är redan vandrade och att stoppa en sten i rullning vore dumdristigt? Man blir lätt överkörd.

Gatorna är smalare idag. De krymper, allt kommer så nära. Vetskapen om att det drar ihop sig skapar nostalgitankar till viss del, men mestadels lättnad. Funderingar på hur annorlunda saker hade kunnat se ut med andra val. Hade kunnat vandrat andra gator för längesedan, hade kunnat vandra dessa en lång tid framöver. Var hade det tagit mig? Vart leder vägarna nu? På samma sätt som alla vägar leder till Rom så leder alla mina vägar till mig. Det var där det hela började.

Ett tomt blad, som sakta fylls på med ord. Rader vackert ordnade, ämnade för att fyllas med mening. Vad är meningen? Finns det egentligen ord att skriva, som inte tidigare har skrivits. Tankarna som punktas upp, har de tidigare blivit funderade och nedskrivna av någon annan. Sannolikheten är ganska stor, kanske inte i samma ord men innebörden är knappast unik. Sättet att forma orden är troligtvis det som särskiljer författaren ur mängden.

Veckan som kommer - behöver bli mer konkret. Handla konkret. Hela jag känns alldeles för abstrakt för tillfället. Tankarna finns där, men handlingskraften har blivit vilande. Jag låter allför mycket vara som det är, utan ansträngningar att göra det hela på mitt vis. Det är på gång, jag känner det. Inte långt kvar nu. Det sorgliga är att det abstrakta jag nyss syftade till har pågått under en ganska lång tid. Men det är inte på långa vägar för sent att börja handla. Känner mig insnöad. Har grävt fram en skyffel med mina bara händer. Händerna är kalla, men det är dags att börja skotta.

Något nedstämd ikväll, vilket i sekvenser leder till tvivel på jaget. Känner ensamhet, en tom lägenhet. Tankar som slås bort. Den senaste tidens turbulens har lagt sig, för att återupptas under veckan igen i annan skepnad. Turbulensen har lagt sig och bildat en annan slags längtan. En känsla.

Vi jagar ofta framtiden, vilket vid närmare eftertanke är ganska meningslöst eftersom vi aldrig når framtiden. Imorgon blir idag imorgon och så fortsätter det i all oändlighet. Vikten av att rusta för dagarna som komma skall blottläggs tydligt vid denna tanke. Vi rustar inte för framtiden, vi rustar för samtiden. Därför tänker jag börja med imorgon, början på resten av mitt liv!

Nu ska jag drömma om dig!
Godnatt!

Ser röken stiga ur skorstenen på det röda huset med vita knutar. Snön ligger som ett skyddande täcke på taket och allt runtomkring detta. Snön ligger som ett lock på allt den döljer under sig. Många människor gömmer sig också under snön, eller gömmer de sig i själva verket i vinterns mörka ridåer. Nu och då skymtar en skugga förbi, det är någon som gått för nära skenet från de många gatulamporna som lyser upp vintermörkret på promenadstråket. I övrigt är det lugnt och tyst, allt är lugnt och tyst den här tiden på året. Det ligger något dovt över vardagen, som att dra för ridån på teaterscenen - navigationen försvåras i all dunkelhet. Vi befinner oss i en småstad i Sverige och sinnesstämningen präglas av ett visst vemod. Intalar att det är årstiden, trots vetskapen att det är en lögn.

En lördag som särskiljer sig från mängden. Finner lugnet ganska skönt, fast det gör saken mer påtaglig, tankarna mer tydliga.

"Allt som pågår är välbekant. Ändå har inget av det någonsin hänt förut så som det händer nu." Per Helge - I en så långsam trakt som vår.

Jag är en tänkande människa. Det är inget fel med det.

Helgen var underbar. Det tackar man det goda sällskapet för. Jag tackar dig!

Förändringarnas tid är här nu. Jag har liksom hamnat längst in i återvändsgränden och nu är det bara hinderbanan tillbaka för att äntligen välja en ny väg i labyrinten. Labyrinten vi alla vandrar, men som ser olika ut för alla individer. Somligas labyrinter har många väggar, hur min ter sig har jag inte riktigt listat ut än. Jag vet att jag inte ger mig förrän jag hittar målet, men det är långt dit än. Vägen fram till målet är inte att förglömmas.

Nervositeten inför mottagandet av beskedet från delar av omgivningen är för tillfället total. Morgondagen väntar. Jag ska ta tag i något som jag väntat alltför länge med.. Är rädd för reaktionen. Känslan att jag sviker och lämnar folk i sticket. Men jag måste tänka på mig själv.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det.

SEX!