Ser röken stiga ur skorstenen på det röda huset med vita knutar. Snön ligger som ett skyddande täcke på taket och allt runtomkring detta. Snön ligger som ett lock på allt den döljer under sig. Många människor gömmer sig också under snön, eller gömmer de sig i själva verket i vinterns mörka ridåer. Nu och då skymtar en skugga förbi, det är någon som gått för nära skenet från de många gatulamporna som lyser upp vintermörkret på promenadstråket. I övrigt är det lugnt och tyst, allt är lugnt och tyst den här tiden på året. Det ligger något dovt över vardagen, som att dra för ridån på teaterscenen - navigationen försvåras i all dunkelhet. Vi befinner oss i en småstad i Sverige och sinnesstämningen präglas av ett visst vemod. Intalar att det är årstiden, trots vetskapen att det är en lögn.
En lördag som särskiljer sig från mängden. Finner lugnet ganska skönt, fast det gör saken mer påtaglig, tankarna mer tydliga.
"Allt som pågår är välbekant. Ändå har inget av det någonsin hänt förut så som det händer nu." Per Helge - I en så långsam trakt som vår.
Jag är en tänkande människa. Det är inget fel med det.
