Reys blogg!

Grönskan i dalen frodas först då knopparna brister ut i vårens sång på platser där naturen tillåter detta att ske. Med detta följer människans samklang med naturen då man likt knopparna brister ut i vårens grönska. Mitt sinne har tagit en genväg i förhållande till det klimat vi har. När stenen är i rullning ska den inte stoppas. Jag springer bredvid stenen och ser vart den leder mig. Kanske till dalen där allt står i blom.

Välkomna de varma vindarna från väst. Hon kommer med solsken till mig. Lugnet svävar över lördagsnatten i likt ett svag sus bland granarna i furuskogen. Sällsynta på prärien vandrar gårdstomtarna på jakt efter nya gårdar att ombesörja.

Stenmuren som omringar kohagen i Forestad är ett sedan länge fastvuxet inslag i minnesbanken. Pekandet och skratter mot dessa kossor; svarta, som vita, som bruna och fläckiga, alla spatserade de på gräsåkrarna under somrarna. Somrarna när Jag var liten. Sedan den tiden har Skåne en speciell plats i mig. En trivsam och varm plats. Återigen har Skåne spatserat in i mitt liv, då jag inte befinner mig fysiskt i landskapet traskar en person in i mitt liv med en särpräglad dialekt som omnämns som skånska och återförenar mig med detta geografiska område. Världen har sina sätt att finna symbios i tillvaron. Vad är det mellan Skåne och mig? Det tycks stå klart att jag ska ha förbindelser med våra sydligaste breddgrader, nu i form av en kvinna.

En dag, en plats, en tid - ett ögonblick. Det kom och det försvann, nu kommer det aldrig igen. Men vackert, så vackert det var! Vi lär av det gånga och välkomnar det nya ögonblicket med öppna sinnen, för det är det enda sättet vi kan leva våra liv på.

Vi nöjer oss där. Det känns fullt tillräckligt! Nu ska jag ringa ett samtal till Norge, sen sover vi.

I en tid då ungdomen inte längre är en åldersgrupp utan snarare en livsstil  förändras saker. Vem är egentligen vuxen i dagens samhälle. "Att behålla barnet och lekfullheten inom sig" har blivit ett verktyg för att fly verkligheten. Vi behöver inte växa upp längre. Jag funderar ikväll på vad det innebär för kommande generationer, vad leder det till hos våra barn? Jag tror att detta beteende har pågått ett tag, generationen före mig har flytt verkligheten på samma sätt. De som lyckades växa upp och bli vuxna i den generationen har på senare år återfått ungdomen inom sig. Samhället kallar det 40-årskris eller 50-årskris? Men disskussionen kring detta är egentligen irrelevant, ett sidospår för att främja tankeverksamheten kring något jag inte tänker så mycket på under några omständigheter.

Något har fått fäste i min kropp. Det gör så att jag fryser och svamlar. Vanligen kallat feber. Oroväckande ofta har denna företeelse tagit greppet om min kropp under det senaste året. Sjukdomar var betydligt ovanligare tidigare år. Det grundar sig troligen i att jag arbetar med människor idag och på den vägen fångar upp fler virus. Nog om det!

Befinner mig just nu mellan två jobb (from 26 mars) och är dessutom hemlös. Ändå var det länge sedan jag kände en sådan harmoni i kroppen som nu infinner sig. Det är inte oro som sprider sig i kroppen. Det är välbehag över att äntligen ha kastat mig ut, vad som fångar mig i fallet återstår att se. Jag har börjat använda mig av uttrycket att jag gör saker "så förutsättningslöst som möjligt", så känns det verkligen nu och jag lever därefter.  
Jag åker till Norge, vad det för med sig och vad som händer där får framtiden utvisa. Ser fram mot att testa något nytt, samt att ansluta till ett härligt gäng i grannlandets huvudstad - speciellt till Dig.

"A person often meets his destiny on the road he took to avoid it".

Bättring på bloggfrekvensen utlovas härmed, dyrt och heligt. Har inga ursäkter förutom dåliga, så jag avvaktar.

Tack för föregående vecka. Mycket bra!
Saknar och tänker på dig!

Vi famlar i mörkret. Det mesta är oslipat, verkligheten ter sig ofärdig. "Kanske ligger skönheten just i det ofullständiga" säger pojken till lärarinnan. Lärarinnan berömmer pojken, han har kommit till en ordentligt genomtänkt slutsats. När saker är fulländade och klara upphör utvecklingen. Det är vägen till perfektion som utgör verkligheten. "Vilket tråkigt liv den måste ha, som har upplevt allt och har precis vad hon vill ha. Ingening att se fram emot." Något som är fulländat har slutat att utvecklas och blir snart omsprunget av det som är under utveckling, är det fortfarande fulländat då? Sluta aldrig utvecklas och fortsätt slipa på din diamant.  

Värmen sitter inte alltid i antalet grader i rummet. Det finns olika sorters värme. Den abstrakta värmen som inte kan mätas i temperatur. Längtar till det blir varmt i mitt rum igen.

"Jag ska flytta". Lärarinnan ser på pojken över glasögonen. "Precis så min vän, du utvecklas och fortsätter slipa på din diamant. Det unika i din person kommer vägleda dig genom livet. Det är inte av betydelse vart du befinner dig i världen, utan vem du är. Glöm aldrig vem du är, lev efter det och vägen leder dig vidare." "Jag är jag," svarar pojken och springer ut på rast.

Lärarinnan tänker ibland på pojken och undrar vart utvecklingen har fört honom. Hur ser hans diamant ut idag och slipar han fortfarande på den?

-Svaret är ja, i allra högsta grad. När vilsenheten pockar på uppmärksamheten dagar som idag så minns pojken, som idag är en ung man, lärarinnans ord.. " Glöm aldrig vem du är, lev efter det och vägen leder dig vidare."

"Jag är jag."